söndag 28 augusti 2011

2008 Olivier Leflaive Santenay


Idag blir det bara ett snabbt tips på en bra och realtivt billig bourgogne. Olivier Leflavie producerar stabila viner i stora kvantiteter till hyfsade priser. Olivier kommer från en vinmakarsläkt och 1984 startade han eget som  negociant. Han har under åren också förvärvat egna vingårdar och äger nu 12 hektar och har mångåriga kontrakt med andra odlare. En trotjänare på systembolaget är Cuvée Margot som kanske inte är ett stort vin men ger en bra introduktion till röd bourgogne. Kvällens flaska är inhandlat på norska vinmonopolet för 224 NOK.

Färgen är transparent lila, doften tillbakadragen med primärfrukt bestående av körsbär och lingo. Jag hittar också lagerblad och lite torkad korv. I munnen initialt fruktigt med läskande hög syra men mjuk, nästan varm munkänsla. Silkiga, mycket finkorniga tanniner. Bra mineral med järn. Lätt kryddighet. Rätt komplex.
Finishen är lång och frisk med syrlig frukt och mineral. Nästan pärlande.

87 poäng, mest för den sköna munkänslan och finishen. Doften är fortfarande lite väl knuten, men ett par års mognad borde lösa det problemet.

fredag 26 augusti 2011

Boktips - Reading between the wines


I min bokhylla finns en hel del böcker om vin, och fler lär det bli. Det skrivs som aldrig förr och nya, härligt tjocka eller obskyrt begränsade publikationer kommer ut i en stadig ström. De flesta koncentrerar sig på en region eller möjligen ett land, och listar då appellationer, producenter och druvsorter i långa rader, några handlar om själva vinframställningen, det vill säga de tekniska aspekterna, men ytters få handlar om vin i sig och om varför vi dricker det. Faktum är att jag bara kan komma på en enda, ett av de senaste tillskotten i hyllan och en av ytterst få vinböcker jag verkligen läst från pärm till pärm i rätt rikting, d.v.s. från början till slut utan bläddrande fram och tillbaka. Boken är Reading between the wines av den amerikanske vinimportören Terry Theise.

I sin litterära debut filosoferar Theise kring vad som gör vin viktigt och varför. Han angriper över en bred front; poängsystem, druvsorter, vinjournalister, produktionsmetoder, ja det mesta inom vinvärlden tas upp, analyseras, kritiseras och diskuteras. Han väjer inte för de stora frågorna, men påstår sig heller inte presentera färdiga lösningar eller sanningar. Theise har specialiserat sig på germansk Riesling och champagne från mindre producenter. Hans kärlek till dessa viner, deras skapare och ursprung, genomsyrar boken. För honom är vinets ursprung och historia den kanske viktigaste komponenten för att man ska få ut allt det som ett vin kan ge upplevelse och känslomässigt. Föga förvånande är han ingen stor anhängare av blindprovningar. Texten är välskriven, rikt späckad med anekdoter, speciellt mot slutet, och underhållande hela vägen. Det är en mycket personlig bok som växer ju mer man läser. Jag kan bara varmt rekommendera den.

En mer omfattande (och bättre) recension hittar ni hos Finare Vinare.

tisdag 23 augusti 2011

2007 Domaine Rolet Arbois Chardonnay

Jura i östra Frankrike nära den Schweiziska gränsen verkar vara på uppåtgående, åtminstone har jag läst en hel del om regionen på sista tiden. Det här bergiga området är mest känt för sitt sherryliknande vin jaune, det gula vinet, men här produceras en del annat också. Arbois är namnet på både huvudorten i Jura och en AOC, en av sex i Jura. De övriga är L'Etoile, Château-Chalon, Côtes du Jura, Crémant du Jura (endast mousserande) och Macvin du Jura (starkvin). Domaine Rolet grundades på 40-talet av Désiré Rolet. Den drivs nu av hans söner och består av 60 hektar vinodlingar i Arbois, Côtes du Jura och L'Etoile. Man producerar cirka 350.000 flaskor per år. 



2007 Domaine Rolet Arbois Chardonnay har en generös doft dominerad av gul frukt - citron, mogna äpplen, passionsfrukt -  och rostat bröd. Här finns också en tydlig nötighet och lätt rök. Det hela fortsätter i ungefär samma stil i munnen. Härlig frukt, stor kropp, medelhög syra och en fin mineral. Mycket bra balans, fint djup och mjuk munkänsla. Mer av de rostade tonerna och en släng vanilj från faten. Medellång, härligt frisk eftersmak. 90 poäng.

Ett mycket personligt och gott vin som levererar en härlig upplevelse. Det verkar som det är värt att hålla ögonen på Jura i allmänhet och Domaine Rolet i synnerhet. Mer om Jura kan ni läsa bland annat hos Finare Vinare.

söndag 21 augusti 2011

2007 Guigal Côtes du Rhône


Sommaren är snart slut, men än finns tid att njuta, och grilla. Det gäller bara att få tag på bra kött, det ska helst inte vara för magert och naturligtvis väl mörat. Jag läste för ett tag sedan, har tyvärr glömt var, om förpackning av kött i livsmedelsaffärer. Nuförtiden är väl den vanligaste typen de här fyrkantiga boxarna där styckdetaljerna ligger snyggt packeterade i "skyddade atmosfär". Denna atmosfär, som till stor del består av syre, är tydligen mest till för att köttet ska hålla sig rött och vackert länge, men tillåter inte köttet att möra, istället blir det segt och riskerar att härskna. I Norge har man övergått till en blandning av koldioxid och kvävgas, som visserligen gör att köttet ser lite mörkare ut, men i gengäld blir mört och håller längre. Allra bäst ska tydligen vakumförpackning vara, men det ser inte lika aptitligt ut och säljer därför sämre.

På den lokala butiken inhandlas till extrapris vakumförpackad entrecote med utgångsdatum imorgon. Den borde väl vara mör och fin? Jodå, den ser inte illa ut. Mörkt röd färg och fin marmorering. Kött och salladslök grillas på medelhög värme. En grovt riven sallad och en snabb dressing på olivolja och balsamvinäger så står maten på bordet. 



Vid senaste besöket på bolaget var jag egentligen ute efter 2007 Arbois Chardonnay från Domaine Rolet (mer om det vinet i en senare post) när jag längst ned i en hylla såg ett gäng flaskor 2007 Guigal Côtes du Rhône. Jag har tidigare inte varit riktigt överförtjust i det här vinet, men 2007 är ju en fantastisk årgång och nu har ju vinet hunnit få lite flaskmognad också.

Druvblenden består av Syrah och Grenache med en liten skvätt Mourvedre. Färgen är mörkröd men transparent. Ur glaset stiger mörk frukt, en del örtighet och lite jordiga toner, men stilen är snarast lite stram, åtminstone för 2007. Lite mer sniffande avslöjar jordgubbar och lätt lakrits. Ursprunget är det inget tvivel om. I munnen får vi ett friskt och piggt vin. Syran är hög och munkänslan också rätt stram, men frukten är ren och elegant. Här finns betydligt mer ljusröda inslag än i doften. Ni vet, röda vinbär, jordgubbar, hallon o.s.v. De mörka bären finns här också, men lite mer i bakgrunden. En lätt rökighet och försiktiga fattoner rundar av det hela. Ett trevligt vin med hög drickbarhet. 99 spänn på SB. 87-88 poäng. 

Fler omdömen här, här och här.

torsdag 18 augusti 2011

2010 A. Christmann Riesling Trocken och musslor


Solen skiner, himlen är blå. Terrassen lockar, magen mullrar, men tiden är något knapp. Färska blåmusslor blir utmärkt och snabb lunch. En bit gott bröd och en frisk, ung Riesling till. Svårare än så behöver det inte vara.

Moules Marinières
Denna klassiska rätt är oerhört enkel att laga och nästan omöjlig att misslyckas med. Det finns flera likartade varianter, den största skillnaden är om man väljer att inkludera grädde eller inte. Båda är bra, men då grädde saknas i kylen idag blir det en lite enklare och lättare variant. Allra bäst är naturligtvis att plocka sina musslor själv, annars räcker ett nät musslor till 3, möjligen 4 personer. Skölj musslorna väl, släng de som är öppna och inte stänger sig vid hantering. Trimma bort eventuellt skägg med en vass kniv. Finhacka ett par schalottenlökar och ett par vitlöksklyftor. Fräs i smör eller olja tills de mjuknar. Häll över ett par deciliter torrt, vitt vin, en nypa salt, eventuellt lite vitpeppar och låt koka upp. Släng i musslorna och lägg på locket. Låt ångkoka ett par minuter, inte för länge, då riskerar musslorna att bli sega. Släng de som inte öppnar sig. Smaka av spadet och salta mer om det behövs. Klipp persilja över. Klart!


A. Christmann är en bra och pålitlig ekologisk producent i Pfalz vars viner ofta syns på monopolets hyllor. Dagens 2010:a bjuder på en frisk, blommig doft med mängder av elegant gul frukt. I munnen är syran skyhög, det verkar vara utmärkande för 2010. Mycket torrt, bra mineraler och mer av den utmärkta frukten. Enkelt men gott och funkar utmärkt till musslorna. 86 poäng

fredag 12 augusti 2011

Barolo och svamp

Vilket svampår! Åtminstone här uppe i Norge och det verkar ju finnas så det räcker i Sverige också, åtminstone om man ska tro DN. Eftersom misstänksamheten mot svamp verkar vara kompakt bland många norrmän är det enkelt att förse sig. Ett par timmars promenad på fjället resulterar i flera kilo blandad sopp, mest björksopp, och en fin hög kantareller. Svampen måste konserveras om den inte ska konsumeras de närmsta dagarna. Inkokning, inläggning och torkning är alla viabla metoder. När det kommer till sopp föredrar jag torkning. Just björksopp lämpar sig utmärkt att torka då den är fast och fin i köttet och sällan alltför maskstungen. Några svampsäsongers experimenterande har lett fram till nedanstående metod.

Torkad svamp
Skiva svampen i tunna skivor och bred ut på bakplåtspapper. In i ugnen, helst varmluft, på 50-60 grader. Lämna ugnsluckan på glänt och låt stå över natten, kanske lite längre om svampen är ordentligt blöt. Den ska vara knastertorr och gå att bryta isär. Förvara i lufttät burk eller ask.


Kantareller är ingen hit att torka (till skillnad från trattkantareller och rödgul trumpetsvamp) och dessutom har vi blivit lite hungriga. Det får bli pasta med smörstekta kantareller.

Smörstekta kantareller
Rensa kantarellerna, dela de större i bitar. Stek dem på medelvärme utan smör i en torr stekpanna tills vattnet ångat bort och det börjar knäppa, tillsätt då en rejäl klick smör och eventuellt lite salt och svartpeppar efter smak. Låt steka en stund tills de blivit gyllenbruna och fina. Skaka pannan då och då.


Perfekt på rostat bröd, i pasta eller som tillbehör till det mesta i köttväg. Ikväll blir det pasta. Några flagor parmesan och lite klippt persilja på toppen så är det klart.


Till svamp passar i stort sett allt rödvin och en flaska 2005 Fennochio Barolo Bussia Riserva kan väl inte vara fel?  Fem stjärnor av Decanter, dvs. över 18.5 i genomsnitt av deras smakpanel. En snabb dubbeldekantering och så i glasen.


Färgen är transparent rubinröd. Doften bjuder på rosor, massor av violer och lite tallkåda. Frukten drar åt plommon och lätt intorkade körsbär. I munnen får vi ett elegant vin med lite tillbakadragen frukt. Syrliga plommon och tydliga drag av örter, svamp och undervegetation. Sträva, unga tanniner, frisk syra, bra mineraler och mycket tydliga lakritstoner som följer med ut i den medellånga, eleganta finishen. Mycket bra, men ungt. Lagra några år eller årtionden till. 92-93 poäng.

tisdag 9 augusti 2011

2009 Felton Road Bannockburn Chardonnay


Felton Road har det skrivits många spaltmeter om de senaste åren, ofta i starkt positiva ordalag. Uttryck som "ledande i regionen", "viner i världsklass" och liknande brukar förekomma. Det enda jag tidigare provat var någon instegs pinot för ett par, tre år sedan. Som jag minns det helt ok, men inget att hetsa upp sig över. Vid senaste besöket på vinmonopolet stod 2009 Bannockburn Chardonnay i nyhetshyllan. Detta vin görs av druvor från flera vingårdar i Bannockburn och får väl också sägas höra till instegsvinerna även om det inte skiljer så mycket prismässigt upp till de vingårdsbetecknade vinerna. Flaskan är försluten med skruvkork.

Vinet har en ljus gulgrön färg med gul blänk. Doften är lite sötfruktig med drag av permanentvätska och lite våt yllefilt. En hel del mineraler pockar på uppmärksamheten redan här.  I munnen först en skyhög, lite grön syra, sedan en något underlig frukt i  form av kiwi och jordgubbar. Det känns inte helt rent, lite unket rentav. Det bästa är mineralerna som är steniga och lätt rökiga. Eftersmaken bjuder på mer flinta och rök, men är också lite sur. Efter ett dygn med öppnad flaska i kylen är vinet lite bättre, men ingen jätteskillnad.

Sammanfattning; en besvikelse. Ok vin, men egentligen inte särskilt gott och jag och E frågar oss flera gånger om det verkligen ska smaka så här. Samtidigt hittar vi inga uppenbara fel. Hade det inte varit för den utpräglade mineraliteten hade detta med sina gröna toner och smått sliskiga frukt lika gärna kunnat vara någon genomsnittligt bag-in-box historia. 80 poäng. Här finns ett mer positivt omdöme.


Utsikten från Inndyr ut mot Fuglöya kan man i alla fall inte klaga på den här kvällen.


fredag 5 augusti 2011

2003 Hospitalet de Gazin


En hel dag på fjället med svamp och hjortronplockning kräver en viltgryta. Grytbitar av älg får samsas med lök, morötter, buljong och kryddor någon timme i grytan. Slänger sedan i lite brynta schalottenlökar och dito svamp. Det hela får puttra en stund till och reds sedan av med lite grädde. Serveras med kokt potatis och rönnbärsgelé. Vinvalet blir enkelt; Bordeaux, närmare bestämt 2003 Hospitalet de Gazin. 2003 är en omdiskuterad årgång. Tidigt haussade viner med höga poäng från Parker mfl. har inte levererat på det sätt som förväntats. Det talas om att frukten torkar ut för tidigt. Hospitalet de Gazin är Chateau Gazins andravin och introducerades första gången 1986. Det produceras troligen till största delen från de delar av Gazins vingårdar som inte ligger uppe på den ler och grus dominerade pomerolplatån utan på sämre, alluviala jordar. Vinet dekanteras, det är en hel del grums i botten på flaskan. Rubinröd färg, lite grumligt. Doften är underbart öppen med massor av merlotfrukt, mörk choklad, lätt vanilj och cederträ. Kan det vara 100% Merlot det här? Jag hittar i alla fall inget som skvallrar om Cabernet av ena eller andra slaget, även om det sannolikt ingår några procent i blenden. I munnen upplevs vinet något slankare än doften skvallrade om. Åter är det den slösande, småvarma frukten som spelar förstafiolen men här finns bra syra och tanniner som bidrar med struktur. Mitt i all härligt mogen frukt finns ett svalt, elegant drag som verkligen lyfter vinet. Eftersmaken är medellång med mer av den lite bittra chokladen. Riktigt bra och perfekt drickmognad nu. Frågan är om jag inte föredrar detta framför Gazins grand vin 2001 som dracks nyligen, åtminstone i den här fasen av de respektive vinernas liv. 92 poäng.

onsdag 3 augusti 2011

1999 Bonneau du Martray Corton Charlemagne


Jag och E talar ofta om att vi dricker för lite Chardonnay vilket lett till att vi inte riktigt "fattar" denna druva, men så är den ju också egentligen ganska intetsägande. En druva som inte har någon speciell karaktär eller signatur och dessutom är så lättodlad och snäll att den blivit spridd över hela världen, med mängder av undermåligt vin som följd. Trots detta produceras några av världens mest hyllade (och dyraste) vita viner på Chardonnay. Hur kan det komma sig? En egenskap som ofta anges som en del av förklaringen är Chardonnays förmåga att visa upp terroir och vinmakning. Druvan avspeglar sitt ursprung väl, helt enkelt. Nå, det finns det väl fler druvor som gör, titta bara på Riesling som har både tydlig karaktär och fantastisk förmåga att framkalla terroirkänsla. En annan, troligen minst lika viktig, anledning är att Chardonnay är druvan bakom de stora vita vinerna från Bourgogne vilka fungerat som effektiva reklampelare. Att vi dricker för lite Chardonnay innebär tyvärr per automatik att vi dricker för lite vit Bourgogne, och det som ändå dricks kommer oftast från Chablis.

I ett försök till att förbättra sakernas tillstånd och göra bot och bättring planerar vi en middag med mustig fisksoppa. Jag kokar först en grönsaksbuljong på mirepoix och diverse kryddor, tillsätter fiskbuljong (köpt), silar av och reder med mjöl utblandat i en skvätt grädde. Fisken har jag kokat för sig i saltat vatten och har också försiktigt mjukat upp lite strimlade grönsaker i smör: morot, sötpotatis, vårlök och späd grönkål. Dessa läggs tillsammans med fisken i talriken, soppan hälls i och lite persilja klipps över. Serveras med bröd och smör.

En flaska 1999 Bonneau du Martray Corton Charlemagne har korkats upp lite i förväg och bedömts vara i fullgott skick. Jag var lite orolig för premox, det har ju skrivits så mycket om detta fenomen att man börjar tro att all vit Bourgogne från 1995 till tidigt 2000-tal ska vara drabbad, men åtminstone den här flaskan har klarat sig. (För säkerhets skull  hade jag ett annat vin på kylning som backup.) Vinet har en lätt gyllene färg med en del gröna och orange blänk. Doften är påtagligt mineralisk med sten och lite rök. Här finns också rostat bröd, mandel, nötter och en trevlig frukt uppblandad med blommiga toner av kaprifol. I munnen blommar vinet ut i en kaskad av olika blommiga, rostade och nötiga smaker, uppblandat med en del citrus. De steniga mineralerna är på plats, syran är pigg och glad, munkänslan stor och lite oljig. Mycket bra balans och föredömligt lång efterklang. Utvecklas fint i glaset under de dryga två timmar det tar att tömma flaskan.

Ett fantastiskt vin! Jag faller pladask för nötterna , mineraliteten och den generösa men friska munkänslan. E är inte riktigt lika övertygad, men erkänner ändå att det är j-vligt gott. Kanske kunde man önska lite mer och tydligare frukt. 93-94 poäng.