2010 Royal Tokaji Furmint

Torra viner på ungerska druvan Furmint har väl så smått börjat få erkännande, och med all rätt. Det produceras en hel del riktigt bra viner på den här lilla rackaren. Leta bara reda på några från producenten Zoltan Demeter så får ni se vad riktig toppklass Furmint går för. Royal Tokaji producerar en version som kanske inte riktigt har samma ambitioner men som duger gott ändå. För hundra spänn får man med sig en flaska från systembolaget och har ändå råd med ett tuggummi.

Vinet har en ljust gyllene, lätt grönskimmrande färg. Doften bjuder generöst på frisk frukt med lite krusbär, äpplen, citrus och en ljus blommighet. Kaprifol? Här finns också flinta och rök. Inte illa alls. Dags att smaka. Frisk syra dominerar. Frukten är lite småoljig och fet, med något mer mogna toner än i doften. Vi får åter äpple, melon, en del citrus och kanske lite melon. En finstämd mineralitet leder fram till ett medellångt, friskt och absolut torrt avslut. Finfint sommarvin. Rekommenderas! 88 poäng. Herr Öhman har också provat.

2010 Domaine de la Janasse Côtes du Rhône Village Rosé

Rosé är sommar för mig. Eller kanske ska jag säga så här: om jag dricker rosé är det sommar. Vintertid dricks möjligen i undantagsfall rosa bubbel, men stilla rosé? Ikke! Inte höst eller vår heller för den delen och som ni kanske förstått alltså rätt sällan också på sommaren. Varför? Tja. Varför har tomten skägg? 

Nu har i alla fall en flaska pinky letat sig hem, upp på bordet och ned i glaset. Mera från Janasse blir det. Det var ju inte länge sedan sist. 2010 Domaine de la Janasse Côte du Rhône Village Rosé görs på halvparten Grenache, tre tiondelar Syrah och resterande femtedelen Cinsault. Vinet håller hela 14,5%, högt för vilket vin som helst skulle vissa säga och speciellt för en rosé. Färgen är hallonröd. Ur glaset stiger... inte så mycket faktiskt. Efter en stund kommer en del örter och en försiktiga, godisaktiga hallon. Här finns lite andra ljusröda frukttoner också, men det här är blygt. I munnen är det bättre drag, här bjuds vi istället på ett riktigt kraftigt vin. Fortfarande inte mycket frukt att tala om, den som finns är hallon och lite jordgubbar, men en fin, pepprig örtighet parad med en helt ok syra, oljig munkänsla, en inte oäven mineralitet och faktiskt lite tanniner. På slutet kommer en del akoholvärme, men det stör bara lite. 

En för mig lite atypisk rosé som ger mycket rödvinsvibbar. Utmärkt med mat, men inte mitt förstaval som sällskapsdricka i trädgården. 85 poäng. Här finns ytterligare en som provat.

2008 Clos du Val Carneros Chardonnay

Mera USA, närmare bestämt mera Clos du Val. Ikväll tacklar vi deras Chardonnay som, liksom deras Pinot Noir, kommer från Los Carneros. Hur står den sig mot Marimar Estate's La Masía som avhandlades i förra posten? Jodå, det här vinet behöver inte skämmas för sig det heller. Men låt oss ta en sak i taget.

Vinet har en ljus gyllene färg. Doften bjuder på en del ekinflusenser, men det är frukten som spelar förstafiolen, med päron, lätt citrus, persika och en del tropiska inslag. Från eken får vi försiktiga, lite söta nötter (cashew?) och smör, dock inga brända toner vad jag kan hitta. I munnen stor frukt åt det tropiska hållet balanserad med medelhög syra och lätta, lite pirriga mineraler. Eftersmaken är lång och kombinerar en fin syrlighet med oljig smörighet och kvardröjande, steninga mineraler. Kanske det bästa i hela upplevelsen. Vinet går utmärkt till buljongkokt kyckling med färskpotatis och smörstekta äpplen. 89 poäng.

Clos du Vals version av Chardonnay är rätt lik Marimars. De tydligaste skillnaderna är att faten är lite mer tillbakadragna hos Clos du Val, medan frukten istället går mer åt det tropiska hållet. Marimar vinner på högre syra och mer uttalade mineraler, men båda vinerna är väl värda att prova.

2008 Marimar Estate La Masía Chardonnay

Den här flaskan plockades upp på Gardemoens tax-free där den var till salg. Ett led i den nyväckta ambitionen att vidga mina vinvyer till att inkludera ursprung utanför europas gränser. Marimar Estate grundades av Marimar Torres, från den välkända spanska vinmakarfamiljen, som köpte egendomen i Russian River, Sonoma County 1977 och planterade de första stockarna 1986. Man har 30 hektar vardera av Pinot Noir och Chardonnay och en mindre mängd Albariño, Syrah och Tempranillo. Allt vin görs på egna druvor. Hela vingården är "certified organic" och man har ambitionen att ta steget till biodynamisk skötsel.

Man producerar fyra olika Chardonnayviner, tre från Don Miguel Vineyard och en från Bonita's Hills. Vinifikationen är likartad, samtliga viner genomgår malolaktisk jäsning. Skillnaden ligger främst i  fathateringen. Acero får ingen ekkontakt alls och Double Lias får förlängd lagring på jästfällningen, först i ekfat, och sedan på ståltank. Vinet från Bonita's Hills får 100% ny fransk ek, medan kvällens vin, La Masía, får 45% ny fransk ek och lagras på jästfällningen 9 månader före buteljering.

Vi får ett ljust gyllene vin med grågrönt blänk i glasen. Doften är maffig på ett sätt som är lätt att associera med ursprunget. Här finns vanilj, honung och feta nötter men också en rätt elegant frukt. Inte så mycket tropisk fruktmix som citrus, mogna päron och kanske en hint äpplen. I munnen får vi en stor smörig munkänsla men samtidigt frisk frukt och pigg syra som stramar upp det hela mer än i doften och en mineralitet påminnande om våta stenar i en vårbäck. Lite rök, som faktiskt också finns med i doften vid en extra sniff, letar sig in på ett hörn. Avslutet är långt och präglat av en oljig, stenig mineralitet. På det hela taget väl balanserat mellan maffig ek och frisk frukt och syra, inte olikt en mersault åt det tyngre hållet, eller kanske en vit hermitage. Mineralerna är i alla fall steniga nog för att komma från rhone. 90-91 poäng. Med tanke på hur tydlig ekinfluensen ändå är i det här vinet undrar jag stilla över vilket steroidmonster Bonita's Hills måste vara. 

Det känns som i stort sett alla viner jag dricker, eller åtminstone skriver om på bloggen, hamnar mellan höga 80 och låga 90 på poängskalan, typ i spannet 86 - 91, men de flesta vinerna är helt enkelt bra (oftast grundlig research före inköp är förklaringen antar jag), medan det trots allt är långt mellan de riktiga topparna. Man kan inte dricka Musigny och Mouton varje dag tyvärr, eller i alla fall kan inte jag det utan att plånboken får skrämselhicka.

Glenfarclas 21 Years Old

Glenfarclas är en säker källa för maffig, sherrylagrad whisky. Ett av få destillerier som fortfarande är familjeägt. Man har en relativt omfatttande serie av standardtappningar, vilka också ofta kompletteras med specialvarianter, som den tidigare återkommande jultappningen, destillerad på juldagen och serien "The Family Casks". Priserna är fortfarande på en rätt överkommlig nivå jämfört med en del av konkurrenterna, som skickat priserna på äldre whisky upp i stratosfären de senaste åren. En ständigt återkommande favorit för min del är Glenfarclas 105, som jag skrivit om tidigare. Idag blir det istället deras Glenfarclas 21 years old, en av standartappningarna, vilka sträcker sig från 10 till 40 års ålder. Inköpt på World of Whiskeys, Heathrow Terminal 3 för överkomliga £43 om jag minns rätt. Whiskyn håller 43% ABV.

Färgen, som anges som natural och alltså inte är justerad med sockerkulör, går mot ljus bärnsten, eller koncentrerad urin, för att ta en annan liknelse. Jag tycker dock att det låter trevligare med bärnsten. Doften, som är medelstor, bär tydliga spår av sherrylagringen, med godisaktig kanderad frukt, rom-russin kola och ljunghonung. Här finns också inslag av apelsinskal och en lätt hint av målarfärg. I munnen får vi en mjukt avrundad upplevelse som initialt känns något tunn, men som efter några sekunder blommar ut i en fint fruktig, medelintensiv, klassik sherrybukett. Faktiskt tilltar intensiteten helt tiden till det långa, eleganta och peppriga avslutet. Inte samma kraft som i 105, men elegantare och komplexare. En skönt avslappnad whisky som sannolikt matchar någon fruktig efterrätt, eller varför inte glass med rom-russin smak, bättre än mörk choklad eller cigarr. 87-88 poäng.

Nyplanterade kryddor. Och whisky..

2008 Clos du Val Carneros Pinot Noir

För de av er som läst mer än enstaka inlägg här på bloggen är det nog ingen hemlighet att jag gillar Pinot Noir. Det har skrivits otaliga spaltmeter om den druvans storhet så jag ska inte försöka förklara den återigen. Jag har en känsla av att de flesta av mina läsare inte heller behöver få den förklarad. Det som jag personligen gillar är att den har en så stor igenkänningsfaktor, men att den trots detta kan ge viner med stor inbördes variation. Det, och så att det smakar j-vligt gott, när det blir bra vill säga. Nu är det nog så att minst 9 av 10 pinotviner jag dricker kommer från bourgogne. Jag är inte så het på pinot med annat ursprung. De viner jag har provat har inte "gjort det" för mig, det känns ofta som om det saknas något. Det är svårt att sätta fingret på vad. Kanske är jag helt enkelt väldigt konservativ i mina vinval och preferenser? Kanske är jag en etikettdrickare som rynkar på näsan åt regioner men mindre än 200 års historia? Kanske är det en slump? När jag tittar igenom källaren så är i princip allt från de klassiska regionerna: bourgogne, bordeaux, rhone, champagne, loire, piemonte, tysk riesling och så vidare, med enstaka flaskor från mindre kända (europeiska) regioner. Viner från "nya världen", det vill säga med utomeuropeiskt ursprung, utgör ingen stor andel. Så här på rak arm kan jag bara komma på en något så när substansiell post: tre flaskor 1995 Beringer Cabernet Sauvignon Private Reserve. Inte har jag så stor lust att ändra på det här heller, men efter att ha läst en del om Clos du Val så kom jag mig till slut för att beställa några viner som systembolaget listar, från denna, enligt pressen, eurofila producent. Det gäller att börja försiktigt. 

Clos du Val grundades 1972 av John Goelet, som hyrde in franske vinmakaren Bernard Portet för att leta upp ett lämpligt område i USA där man kunde börja producera kvalitetsviner. Valet föll på Kalifornien och man började med 60 hektar företrädelsevis Cabernet Sauvignon i Stag's Leap District och köpte något år senare ytterligare 73 hektar i Los Carneros, som planterades med Pinot Noir och Chardonnay. Debutårgången 1972 av deras Cabernet var med i den berömda Judgement of Paris 1976 och kom på åttondeplats. Vid en ny provning med samma viner tio år senare, arrangerad av French Culinary Institute, vann Clos du Val. Alltså har man en stolt historia att falla tillbaka på. Clos du Val hoppade aldrig på vågen med stora, maffiga, fruktdrivna viner som dök upp i mitten av 90-talet, och som på senare år kritiserats allt mer. Man höll fast vid sin gamla stil med elegantare viner, med resultatet att man kom i skymundan av de moderna "power" producenterna. På senare år har som sagt trenden vänt och Clos du Val har fått allt mer uppmärksamhet men priserna är fortfarande förhållandevis låga, jämfört med andra kvalitetsproducenter i Kalifornien. 

Första flaska som faller offer för korkskruven blir 2008 Clos du Val Carneros Pinot Noir. Vinet dricks till lammracks med svamprisotto, så förutsättningarna är bra. 

Ris-Otto sa alltid min mamma när vi var små. Gött!

Mörk färg, knappt transparent. Direkt efter upphällning är det rätt tyst i glaset men efter en stund kommer pinotfrukt åt det mörkare hållet, blandat med lite vanilj och en hel del något unkna toner av förmultnande jord,rotfrukter och sjöbotten. E rynkar lite på näsan, men jag uppskattar det ändå på något sätt. Det tillför en komplexitet som jag gillar. Komplext är bra i min bok! Efter ytterligare lite tid tar frukten mer fart och de värsta dytonerna lägger sig. I munnen får vi ett ungt vin (oh, så oväntat!) med pigg syra, medelstor kropp och bra drag i mineralerna. Frukten känns silkig och len med liknande karaktär som i doften, kanske lite ljusare, med inslag av röda vinbär och hallon. Tanninerna är avrundade och tillbakadragna, men här finns spår av eken i form av vanilj och en varm kryddighet. Medellångt avslut. 

Ett bra vin med tydligt europeiskt påbrå. Har finns de jordiga, smutsiga tonerna som jag sällan annars hittat i viner från USA, där frukten oftast är ohotad kung. Jag kan tänka mig att någon som är van vid frukdominerade "snälla" viner inte gillar detta, men hemma hos mig blir det 90 poäng. Kanske köpa några flaskor till och lagra ett par år? Priset är överkomligt, om än inte direkt i budgetklass. Som vanligt får man (nästan) alltid betala mer för burgundisk pinot på samma kvalitetsnivå.

Côtes de Rhône x 2

Föräldrar och svärföräldrar på besök. Till den inledande pastan med sås på tomater och brynt salsiccakråm dricker vi Quercecchio's 2005 Brunello di Montalcino som jag skrivit om tidigare. Lite mer avrundad och len nu med tydligare mognad efter knappt ett år till på flaska. Faktiskt rätt stor skillnad mot sist känns det som.

Huvudrätten består av en stor sallad, grillad entrecote och salsa verde. Denna klassiska sås är en riktigt höjdare, även om det är en del meck att göra den. Följande recept står Jamie Oliver för.

Hacka fint 1-2 vitlöksklyftor, 1 näve kapris, 1 näve cornichons, 6 ansjovisfiléer, 2 rejäla nävar bladpersilja, 1 kruka basilika  och 1 näve mynta. ta bara bladen från kryddorna, inte stjälkarna. Blanda i en skål och tillsätt 1 matsked Dijonsenap, 3 matskedar rödvinsvinäger och 8 matskedar bra olivolja. Blanda igen och smaka av med salt och nymalen svartpeppar.

Salsan blir perfekt till grillad entrecote och sallad. Till detta dricker vi två Côtes de Rhône Village. Först ut är 2010 Domaine de la Janasse CdRV. Mörk färg med transparent kant. Upplevs rätt ungt i doften med en skön blandning av lite mörkare björnbär och ljusare toner av hallon och körsbär. Här finn också tydlig, något örtig kryddighet. I munnen föhållandevis slank kropp med rejäl syra. Frukten är här mer tilbakadragen och ger plats för en blodanstryken mineralitet, lätt tobak och mer av örterna från doften. Tanninerna finns där men håller sig ibakgrunden. Det känns trots den tillbakadragna frukten inte glest utan väl balanserat. Syran gifter sig också bra med salsan. Avslutet är medellångt med syrlig rödfrukt. Fint! 87-88 poäng.

I glaset brevid häller vi upp 2009 Mas de Bouislauzon Les Deux Chênes CdRV. Här har vi en nästan svart vätska. Doften är också betydligt mer mörk i sin framtoning, överfull av krossade, mogna björnbär med en släng blåbär och slånbär bredvid. Inte så mycket kryddighet och i mitt tycke mer endimensionell än Janasse, men vilken power! Det fortsätter på ungefär samma sätt i munnen. Den varma årgången gör sig påmind med låg syra och nästan syltig mörkfrukt. Här finns ändå lite järnfilsspån och diskreta tanniner som hjälper till att skapa struktur. Avslutet bjuder på en släng alkoholvärme och mer frukt. Ett klart godkänt vin men jag håller Janasses version som favorit. Åsikterna skiljer sig dock kring bordet. Det kokar i stort sett ned till vilken stil man gillar - fet och fruktig eller elegant och komplex. Mina preferenser är ingen hemlighet. 85-86 poäng till Bouislauzon.

Gott!

N.V. De Venoge Blanc de Noirs Réserve Brut

Efter en kort paus i bloggandet, på grund av arbete, resor (inklusive två-timmars försening, missat flyg och ofrivillig hotelövernattning), husrenovering och frånvaro av kamera är jag nu åter på banan. Detta firas med bubbel av bästa sort. Champagnehuset de Venoge grundades 1837 av en schweizisk gentleman vid namn Marc-Henri de Venoge. Han kom nog från den fransktalande delen av Schweiz får man misstänka. Man gör vin på köpta druvor. Kvällens Blanc de Noir finns på systembolaget och priset har nyligen sänkts till 299 kronor (tidigare 319 kronor) och dessutom har flaskan fått ny etikett. Jag tycker i och för sig att den tidigare lite gammaldags crémefägade varianten, som dessutom avbildade en välklädd herre direkt från sekelskiftet (inte det senaste då..) var både charmig och lite humoristisk, men den sålde kanske inte så bra. Den nya, mer anonyma och i mitt tycke rätt tråkiga etiketten går i silver, grått och blått. 

Vinet består av en blend av 80% Pinot Noir och 20% Pinot Menuier. 7 gram dosage. Vacker, ljust gyllene färg med fantasktist små bubblor. Något anonym och tillbakadragen i nosen. En diskret doft av lätta röda bär och kakbotten stiger upp ur glaset. Här finns också en liten klyfta apelsin och söta äpplen. I munnen en mycket fin mousse. Stor kropp med en krämig, gräddig känsla. Frukten är betydligt mer påtaglig än i doften och drar mot jordgubbar med lätta citrusinslag. Medelhög syra. Mot slutet mer syrligt mineralisk, men fortfarande med den där inbäddande gräddiga karaktären. Också inslag av choklad. Härlig, matvänlig champagne som passar helt perfekt till mogna jordgubbar! 90 poäng. 

Andra har provat här (där du också kan se den gamla etiketten) och här.