Alla prenumeranter på importören Bristly's nyhetsbrev känner väl till La Pèira? Kort sammanfattat är La Pèira en Damaisela, som det fullständiga namnet lyder, en producent i Langudoc som satsar på det absoluta toppskiktet när det kommer till kvalité. Historien känns igen; firman grundades av musikern Rob Dougan, som antagligen drömde om det goda livet och fina viner, och råkade sitta på en hög med pengar. Det är i alla fall så jag föreställer mig att det gick till. Nåja, med tanke på att startskottet gick så sent som 2004 har man kommit en bra bit på väg, åtminstone om man ska tro flera av världens ledande kritiker. Jag har tidigare druckit deras andravin, Las Flors. Les Obriers är ytterligare ett hack ned på stegen, så nu är det instegsnivå vi snackar om. 65% Cinsault och resten Carignan.
En mörk vätska ligger och lurpassar i glaset, där jag låtit vinet lufta nästan en timme. När näsan närmar sig glasets kant möts den av en tät frukt, dominerad av plommon, moreller och björnbär. Under detta fuktig, varm sommarjord, medlehavsörter och rostade nötter. Inte illa, säger doftcentrum. I munnen mjukt och silkigt, nästa lite väl motståndslöst, även om tanninerna finns där. Frukten lite ljusare nu, men får nog ändå sägas höra till "the dark side". Som tur är bärs den upp rätt bra av en medelhög syra som boxar lite grann på salivkörtlarna. Avslutet är kanske det bästa; långt, fruktigt, lite lakritssalt och trots att jag letar, utan större alkoholhetta. Det finns helt klart sämre sätt att spendera de etthundrafemtionio riksdaler man får punga ut för en putelj på systembolaget. 88-89 poäng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar